Att locka håret i fördärvet

Julen 2006

Vi firade jul tillsammans med humorpolisen, proggromen, borderlinecollien, fläskharen och alla andra som medverkat till att göra krogshowen till vad den är. Vi drack glögg, åt skinka och vår gamle idol Kåre Vernby kom förbi och tomtade.

Humorpolisen meddelar

Såhär lagom till jul vill humorpolisen bara påminna om vad som är roligt och vad som inte är det. Eller mest vad som är det. Det här är så roligt så att man spyr så roligt det är. Humorpolisen misstänker att någon Teglund, kanske den yngste, är inblandad på något sätt, men det är inte bekräftat ännu.

Och som vanligt vill vi meddela att vad som inte är roligt är Lennie Norman, Fredrik Virtanen och Adde Malmberg. Peder Lamm är kul, mest ofrillivigt dock. Vi lutar också allt mer åt att Per Bjurman är definitionen av jättetrist, men juryn är fortfarande ute.

I statlig tjänst del II

Det lackar som bekant mot jul, så även för oss som är i statlig tjänst. Eller jag kanske ska säga synnerligen för oss som är i statlig tjänst. Julen är nämligen högtiden nummer ett, två, tre, fyra och fem för statligt anställda. Julen är oerhört viktig. Inte bara för att statligt anställda är lediga, utan även för att vissa statligt anställda måste jobba. Staten som sådan tar inte ledigt vid jul. Begreppet ”24-timmarsmyndiheten” är tillämpligt oavsett om det är jul, påsk, midsommar, begravning eller fredag. Julen finns där för att de statligt anställda som är lediga ska kunna se ner på de statligt anställda som tvingas jobba. Vid möten, lunchraster och fikaraster pratar man om vem som är ledig och vem som ska jobba. De som är lediga säger att de är ”less” och ger de som ska jobba stöd och uppmuntrande ord. I själva verket ser de som är lediga ner på de som ska jobba. Så är det i statlig tjänst.

Innan jul är det mycket att göra i statlig tjänst. 31 december är som en inofficiell deadline för allt, även fast verksamheten kommer att fortsätta på precis samma sätt efter helgerna. Dessutom kräver de statligt anställda att december skall innehålla en massa skoj. Det ska ätas julbord, det ska bakas pepparkakshus (inte på arbetstid så klart, frivilligt på fritiden!) och det ska julfikas. Det är bråda dagar i statlig tjänst när det lackar mot jul!

Vid julfikat bjuds det på skinkmackor och pepparkakor. Det slås på stort. Det finns tre sorters senap, julvört och annat smått och gott. Det ska det göra. I statlig tjänst ska det finnas tre sorters senap, annars är det inte på riktigt. Vid julfikat, som intas i Lunchrummet, köar alla statligt anställda fram till bordet där skinkan, brödet och de tre sorterna senap finns. Man brer sedan sin egen smörgås och sätter sig vid gott mod på sina vanliga platser i Lunchrummet, helst efter personalkategori och/eller löneklass. Då staten bjuder på skinkmackor vaknar höken i alla till liv. Staten köper som regel in skinka, gärna från Statens Skinkinstitut (SSI) i Lindesberg. Trots att SSI avlat fram en särskild sorts gris för att producera skinka till julfikat på alla statliga myndigheter, där varje skiva skinka skall vara exakt lika stor kan det ibland uppstå missöden. Skulle det då hända att en statligt anställd får en större eller tjockare skiva skinka än en annan statligt anställd måste detta dryftas; en sådan orättvisa får absolut inte förpassas oberörd. Diskussionen under julfikat handlar således uteslutande om hur mycket skinka var och en i statlig tjänst fick.

Ett utkast till ett utkast till ett skämt

En föttiårig fosskare letar en hel dag efter en bild på en barnkör på internet.

En föttiårig fosskare hittar en bild på en barnkör på internet.

En föttiårig fosskare öppnar bilden på barnkören i ett fotoredigeringsprogram.

En föttiårig fosskare lägger ned en halv förmiddag på att rita dit små, små hitlermustascher på vart och ett av de 29 barnen på bilden.

En föttiårig fosskare lägger ut bilden på barnkören på krogshow.blogspot.com, där vartenda barn nu har en hitlermustasch.

Bilden läggs ut med den enda lilla bildtexten: "Adolf Hitlers Musikskola".

Saxat: ordvits XVIII

Exteriör: en bakgata bakom Bofills båge på Södermalm i Stockholm. Göran Gillinger och Kim Louckiso sitter på en parkbänk och delar en flaska Marinella.

Göran Gillinger: Huga huga. Fan vad lågt vi har sjunkit hörrödu. Varför sitter vi här och dricker sån här skit?

Kim Locusti: Det var ju din idé. Jag ville gå till Mården och dricka Appletini, men du sa nej och föreslog det här istället.

Göran Gillinger: Jaså? Jaha. Kunde du inte sagt till mig?

Kim Souvlaki: Jag försökte, men du sa åt mig på skarpen. Du vet att jag blir lite rädd när du skriker och ser sådär arg ut som du gjorde i demonstrationsscenen i 30 november.

Göran Gillinger: Ja, jo. Men vafan. Det är väl inte för sent att gå till Mården ännu? Vi drar dit.

30 minuter senare på Restaurang Mården på Tulegatan. Göran Gillinger och Kim Soulocki gör entré och stannar lite vilsna innanför dörren. Vid ett bord sitter Roger Kihlbom. Han är stadigt berusad. När han får syn på Göran och Kim reser han sig från bordet och går hotfullt fram till dem.

Roger Kihlbom: Flytta på er, era satar. Jag ska ut och röka.

Kim Soulocki: Jag trodde du hade slutat.

Roger Kihlbom: Nej, det gick åt pipan.

Synopsis: När Harry mötte Sally

Synopsis: En fejkdokumentär om Sally Field som fullkomligt ÄLSKAR Harry Martinssons sorgligt bortglömda diktsamling Spökskepp och den massivt förbisedda Vagnen . Sally sitter i inledningen och berättar hur Harry Martinssons Spökskepp och Vagnen förändrade hennes liv och hela hennes konstnärsskap när hon läste dessa. "Överlägsna Aniara, fullkomligt överlägsna", säger hon i en gråtmild passage. Hon berättar vilken enorm kärlek hon känt till Harry, att han varit en förlorad tvillingsjäl, och att hon kan tänka sig göra vad som helst för att få träffa honom, om än så bara för en kort stund. Hon känner att hon bara MÅSTE övertala honom om att han faktiskt förtjänade nobelpriset och att livet är värt att leva, att han inte behöver ta livet av sig....

...i det ögonblicket äntrar Jean Claude Van Damme scenen. Han har med sig Peter Hyams, regissören till Timecop i släptåg. De berättar att de två gjort den märkliga upptäckten att tidsmaskinen de uppfunnit faktiskt visat sig fungera, och att de kan tänka sig att upplåta kärran till Sally på ett enda villkor: att hon spelar en kvinnlig supersoldat i Universal Soldier: the return of Belgian Blue (del III i denna serien). Sally tycker att idén är befängd, men låter sig övertygas...

(Här följer några tröttsamma klipp på när Sally och Jean Claude spelar in den här usla jävla rullen; sägas bör att Dolph Lundgren spelar en aspackad, avdankad supersoldat som är bitter över livet och reciterar Martinsson-dikter på barer, det är en sån här snygg blinkning, ni vet, korsreferens-greja som recensenter plägar gilla.)

..vad Sally inte vet är att tidsmaskinen ENBART fungerar en väg... hon kan bara resa till Harry, men inte tillbaka... (detta avslöjas i en såndär: "näää ska vi verkligen???"-scen, där Van Damme och Hyams bråkar om det moraliska i att låta henne spela in en kalkonrulle och sen skicka henne till baka till 70-talet utan möjlighet att ta sig tillbaka till framtiden...)

[Klipp] Vi ser Harry Martinsson sitta på en skärgårdsklippa. Han ser ensam och övergiven ut. En voiceover (Harrys röst) säger:"jag önskar mig härifrån. Jag önskar bort. Till en tid då allt är inget och inget är allt; till framtiden". I detta då sveper Michael J Fox in i sin feta tidsresebil och säger: "haaang on", och plockar upp honom....

...exakt i den sekunden som Martinsson och Michael J blixtrar iväg och försvinner landar Sally på exakt samma plats där Martinsson satt, och hon hittar, märkligt nog, orginalmanuskriptet till Vagnen liggande på klippan...

[Klipp] Michael J Fox dumpar Martinsson någonstans runt Los Angeles. Harry acklimatiserar sig snabbt, älskar stället, älskar framtiden. Särskilt börjar han älska Sally Field-filmer som Norma Rae, Punchline, Blommor av stål och Välkommen, Mrs Doubtfire (dock inte, visar det sig, Inte utan min dotter, som Harry anser ha ett alldeles för kontroversiellt budskap)....

Ja, mina vänner, det visar sig att Harry blir kär, kär i Sally Field, alldeles alldeles upp över öronen. "Det här hade Moa aldrig mathcat", säger han högt för sig själv, när han kommer ut från Forrest Gump. "Jag måste träffa henne, finna henne!" (Här kommer några tröttsamma klipp på Harry som springer runt och letar efter Sally i Hollywood, men hon är som uppslukad av jorden; bland annat springer han på Sallys kompis, Goldie Hawn, har lite ersättningssex med henne, men blir så jävla avtänd efter att han sett "tjejen som"-rullarna...; i en särskilt känslosam scen berättar sedan Sallys son, Samuel, att hon ALDRIG försvunnit på det här sättet tidigare, men nu var det som om hon verkligen bara försvunnit från jordens yta, och ingen hittar några spår trots att fem detektiver kopplats in på fallet). Ja, till slut träffar Harry Jean Claude Van Damme, det blir en slagsmåls-scen, där Jean Claude erkänner vad han gjort, och Harry bryter samman till slut, i hans famn.

[Klipp] Men just i detta då dyker Michael J Fox upp, med Sally i kärran. Det blir ett kärt återseende med kyssar och smek, och Jean Claude får en rejäl örfil av Sally. (Sen följer några tröttsamma klipp på lyckliga Harry och Sally, och i en cameo-styleee greja har de två parmiddag tillsammans med Billy Crystal och Meg Ryan).

____________________________________________________

Vanlig fråga: Har ni fått kommentarer på detta synopsis från något filmbolag?

Svar: Ja, de gillade det inte.